







Revbenen är planeternas slutna ellipsbågar, med brännpunkter i slernum, bröstbenet, fotografiets vita centrum. Lungorna är vintergatans gråaktiga skuggor mot rymdens svarta blyavskärmning. Hjärtats mörka kontur är den utbrända solens moln av aska. Inälvornas dimmiga hyperbler är de lösryckta asteroiderna, rymdens vagabonder, det tillfälliga kosmiska stoftet.
Fröken Smillas känsla för snö, Peter Høeg.
Tidigare ikväll var jag och såg Folkoperans uppsättning av de medeltida dikterna Carmina Burana, musiksatta av Carl Orff - ett stycke vars “O Fortuna” få kan ha undgått att höra, med dess förekomst i diverse dramatiska filmscener. Carmina Burana: Soundtracket till mitt liv är en kombination av glädje och sorg, av passion och förtvivlan; det är en uppsättning i människans tecken och liv, lika mycket som en hyllning till våren och dess känsloframkallanden. Stjärnorna för konserten är de sju damerna i åttioårsåldern som delar med sig av sina historier, minst lika mycket som av sina olik- och egenartade personligheter. Det är en föreställning som lockar till både tårar och till skratt (bl.a. bjuds det på ett inslag innehållandes en av de äldre damernas handskande med en motorsåg in action!), i en rörande kombination av bombastisk musik, breathtaking kör- och solosång, och dessa sju sköna damers ärliga, roande och gripande insats. Vackert!

Betygsättningen är meningslös. Varje försök att ställa kulturer mot varandra i avsikt att bestämma vilken av dem som är högst utvecklad är bara ännu en solkig projektion av den västerländska kulturens hat mot sina egna skuggor.
Det finns ett enda sätt att förstå en annan kultur. Att leva den. Att flytta in i den, att be att få bli tåld som gäst, att lära sig språket. Förr eller senare kommer kanske förståelsen. Den kommer då alltid att vara ordlös. I samma ögonblick som man begriper det främmande, försvinner behovet att förklara det. Att förklara ett fenomen är att avlägsna sig från det.
Fröken Smillas känsla för snö, Peter Høeg
it was jane and it was fire
and five-fingered breath-
less canals - these hands have
only worked for Passion
it was a flamewalk on water
and it still walks with me

Det är så mycket som är självklart för ett barn. Med tiden kommer förvåningen.
Fröken Smillas känsla för snö, Peter Høeg.
Vem vet ens vem är. Har du tappat alla tänder än? Forma dem då, forma dem och svälj. Svälj det lilla barnet och ryck i alla kragarna. Släpp mammas kappa och vänd dig efter din egen. Samla ihop dina bitar, välj en plats för dem. Sluta sväva i ovisshet, och rikta en skarp blick mot målet. Jaha, du vet inte vad målet är? Skit samma! Gör som fåglarna – flyg dit näbben pekar! Känn efter och följ efter. För - vem bryr sig? Man kan alltid vända igen. Det finns faktiskt inga gränser för hur många gånger man får börja om. Igen och igen tills du inte ens behöver vingar längre. Samla och samla för varje del är en del. Väx ett berg av dina delar. Släng inte: samla ihop, och väx. Bara väx.


Hej jag sa hej
Vi försonas nästan varje natt, vet du
När jag somnar får jag chans
Att förklara varför jag inte gjorde fel
Och fel gjorde jag och du förstår
Varje gång. Vi håller hand
Som vore vi små flickor
Är vi inte små flickor ändå är vi
Inte. Gröna ögon ser på mig
Grönt ljus. Det är okej en hand okej
Och våg och strå stilla. ebb flod
Min diarrésjäl lugn ebb
Men uppvaknandet är en del
Av drömmen, har jag hört
Och knivhugg och förtvivlan
För verkligheten är oförlåtlig
För en idiot är ett farväl i skrik
Farväl gå och dö.
ska jag vara långsam
en tillvänjningsprocess
för det icke-invigda
outforskades skull försiktighets-
åtgärder SÅ, VÄLKOMMEN …
e-l-l-e-r
ska jag vara snabb!
rapp och utan glapp
en chock-tretman pang!
inte längre spindelrädd
KOM, KOM IN, BARA IN
[J]u mer hon famlar efter något att säga, desto mer kör hon fast. Allt låter så löjligt, så ofattbart platt. Hur gör alla andra som pratar på, helt obekymrade om att det mesta de säger är helt meningslöst?
Cirkeln, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
spring mitt liv
klipp ut mig! klipp ut mig!
dekontextualisera
klistra in mig i
ett ark av våra
opålitliga känslor
Ensam/het
Vad har du gjort där?
Kattriv.
Kattliv?
Nej, kattriv.
Inte ens katten vill bli syskon med mig.
Jag har till och med köpt Justin Bieber-biljetter,
men inte ens ett leende.
Hen kanske inte är en Belieber?
Men hen kan väl ljuga min ensamhet torr?
Du kanske har för många speglar? Och för få fönster?
Men hur ska jag annars känna mig själv?
Blunda.
Men då ser de mig inte.
Jag är
En skör tråd
Lämnar inte spår
Ens i snö
Och jag är
Inte fulländad
Förrän
Jag inte är


Det var ännu en helg i Stockholm och umgänge med en hel del snigga människor. Bl.a. besökte vi Dramaten där vår kära Doktor Glas framfördes - bästa födelsedagspresenten!
KAN DU INTE SE
sömn. lika mycket död
som tillstånd till dröm
nattböckernas förvirring
förirring i mig i dig
måste ord måste fragment
hör, en snarkande katt!
mina ögon fortsatt uppspärrade
lika mycket längtan
som motstånd
håller mig vaken i natt
KAN DU INTE SE
jag. lika mycket dröm
som tillstånd till död
‘So?’ he said. ‘It’s only death. I mean, all of my best friends are dead.’
’Yes.’ Silas hesitated. ‘They are. And they are for the most part done with this world. You are not. You are alive, Bod. That means you have infinite potential. You can do anything, make anything, dream anything. If you change the world, the world will change. Potential. Once you’re dead, it’s gone. Over. You’ve made what you’ve made, dreamed what you’ve dreamed, written your name.’
The Graveyard Book, Neil Gaiman.
En Beckmanparafras
Rådjursögon?
vem vill då ha
den undflyende
bisarrt blyga
alldeles för oskyld(ig)a
KALVEN
Nej, min käresta
är asful anskrämlig
och ingenting att ha
nej, min käresta
är ingenting
att ÄGA
hon plockar frukt & grönt
som tappats bort (morötter
är hennes favoriter
vi har gjort ett träd
ihop, min käresta
& jag)
IBLAND ser vi
Toppsnäckan, stans
till synes snyggaste –
beskrivning av looks & life:
en prydligt klockklar
pennkjol – för allvarets
skull; hon måste bli
tagen på allvar –
i övrigt lockar hon
med lockar i blom
& sitt blåögda sinne
Toppsnäckan tar
bilder på brunchen,
förtärd med bäzta
vänninan. upp
på instagram
TUSEN FÖLJARE
Nej, min käresta
är inte en toppsnäcka
min käresta är
en morotskaka
med extra mycket
TOPPING


Nu är det oktober och då kan det lätt bli höst, jag säger uttryckligen inte att det måste bli det, för jag har lärt mig att ingenting måste bli som man tror, inte ens årstiderna.
Mor Courage och hennes barn, Bertolt Brecht.
En blodblockad
För nu krig mot krig
Och vems värde
Lyfts i gemensam
Smuts sen
Gå vilse nu
I kärllabyrinten
Slå oss lila i
KONTRASTERNA
Upplös förlös
Till intet till luft
Splittra till miljon-
Molekyler: ett
Värde för vem

Min kropp är min resklädsel. Alla bokstäverna i mitt namn är redan resklädda. Vi måste hitta på ett sätt att övertala mig att stanna kvar!
Idlaflickorna, Kristina Lugn.
Something was going on […] It was there in the crisp winter air, the stars, in the wind, in the darkness. It was there in the rythms of the long nights and the fleeting days.
The Graveyard Book, Neil Gaiman.
Jag härska i ett land! Jag råda för dess väl,
då ej förnuftet rår ens i min egen själ.
Fedra, Jean Racine.
I am an empty doorway, I am a vacant alley, I am nothing. Eyes will not see me, glances slip over me.
The Graveyard Book, Neil Gaiman.






1. 90-tal, Malmberget. A & jag.
2. 00-tal, Jönköping. E & S.